Två av de mest välkända (och rubrikskapande) historierna om AA Gill är hur han tillsammans med Joan Collins blev utkastad från en Ramsay-restaurang och att han genom ett oförsiktigt uttalande orsakade ett slagsmål mellan en krögare och en diskare som slutade i rättegång. Till saken hör att han tidigare i en recension hade kallat Ramsay för "en förstklassig kock men en andra klassens människa".I sin rapport om Stockholms krogar hyllades förstås Gastrologik, men Mistral och E-types vikingakrog fick sig några rejäla kängor.Gill har jobbat som servitör, diskare, drivit en pizzeria och undervisat i matlagning, men nu försörjer han sig, trots att han är nykter alkoholist och har grav dyslexi, på att recensera restauranger och tv i Sunday Times och Vanity Fair.Hur står sig Stockholms restaurangutbud internationellt?– Överlag är det mycket uppmuntrande. Stockholm är litet nog för att kännas som ett enhetligt samhälle och rikt nog för att upprätthålla en flora av många intressanta restauranger. Jämfört med London finns ett ganska smalt utbud av råvaror vilket jag tror har varit bra för er gastronomi, det är bättre att laga en sak hundra gånger än hundra saker en gång.Hur ser du på anonyma krogkritiker?– Alla jag pratar med tror att jag får mycket bättre mat och service än andra. Men de gånger jag blir igenkänd blir allt på restaurangen omedelbart mycket, mycket sämre. Femton personer frågar om allt är bra och om jag vill byta bord. Sedan går ryktet till köket att ”that cunt AA Gill” är i huset, kökschefen tittar på bongen, kollar huvudrätten, jagar rätt på commisen som lagat den, slänger den i soporna, lagar en ny… vilket innebär att jag får vänta en halvtimme extra på min mat. Men jag skulle aldrig klä ut mig för att gå på krogen, det tror jag mer handlar om andra, personliga problem, när en kritiker gör det. Även om jag är igenkänd kan jag se vad andra gäster äter, hur servicen fungerar. Jag är ingen idiot, jag har gjort det här i många, många år, och kan oftast utläsa en stor del av det jag behöver veta bara genom att titta på menyn. Är det rättvist att recensera en restaurang första öppningsveckan?– Jag har en regel: om restaurangen tar halva priset för maten den första veckan så går jag inte dit. I samma ögonblick som de tar fullt pris för maten får de leva med att bli recenserade. Man kan inte säga att jag är orättvis som recenserar dem om de tar ut fullt pris av gästerna och därmed använder dem som försökskaniner de första veckorna.Vilket råd skulle du ge någon som planerar att öppna krog 2012?– I London läggs alldeles för mycket energi och pengar på inredning, design, exklusiva kläder och linne. Jag vet ett konkret exempel där ägarna spenderade miljoner pund på sådant, och en månad före öppning hade de ingen meny. Det är väldigt lätt att som ny krögare bli distraherad av saker runtomkring. Affärsidén är att sälja mat, då gäller det att veta vad man säljer och vem man ska sälja det till. På frågan om vad som är viktigast i restaurangen svarar krögare oftast något med renlighet, att använda de hippaste råvarorna, eller att glödlamporna inte ska synas – de nämner sällan det som är absolut viktigast för gästen: att känna sig välkommen. Snarare jobbar de hårt för att få gästen att känna sig ovälkommen genom att placera vackra men extremt snobbiga kvinnor i dörren och anställa vinkypare som fnyser åt dig om du beställer en flaska för under femtio pund. Mitt bästa råd till alla som driver restaurang är att en gång i veckan sätta sig ner med sin personal och äta en trerätters ur den egna menyn. Kockar smakar ofta bara på maten vilket inte ger dem samma upplevelse som gästerna.Hur fungerar det att arbeta som journalist med grav dyslexi?– Jag skriver på dator och läser sedan upp det över telefon för en medarbetare på tidningen. Om jag lämnar en text för länge är det svårt att lista ut vad som står där, även för mig. Jag använder ingen interpunktion och skriver ofta ihop orden till långa haranger, det liknar tyska lite grann. Jag redigerar och gör korrektur medan jag läser, att läsa högt är det absolut bästa sättet att förbättra sina texter. Då hörs allt som skorrar falskt eller som helt enkelt inte är roligt, det är ett tips för alla som skriver.Du skriver minst lika mycket om atmosfären på restaurangerna du besöker som maten, varför?– Jag tycker att det är trist att läsa långa akademiska haranger som bara handlar om mat. Mitt jobb är att skriva artiklar som säljer tidningar, och 99 procent av mina läsare kommer aldrig någonsin att besöka restaurangen de läser om. Då gäller det att göra texten tillräckligt intressant även för dem, och de bryr sig i begränsad utsträckning om huruvida smörsåsen har spruckit. Marco Pierre White är den ende kock som fått mig att gråta av en matupplevelse, men det var vid samma tid som jag träffade ”The Blonde” och var nykär så det kan ha ett visst samband.Vad är det viktigaste kriteriet för att bli restaurangkritiker?– Greed! Utan aptit kommer man inte långt.På bilden får mr Gill en blixtsnabb shoppingtur i Östermalmshallen, han kom hem till London med väskan fylld av inlagd sill och torkat renkött./Lena Ilkjaer